I do. Or do I? Why do I do? Do be do be doo

av Tidskriften Astra

I dag har jag äntligen hunnit hämta ut Inte den typ som gifter sig av Anna Adeniji. Det är Adenijis doktorsavhandling och handlar om kritik mot äktenskapet och om varför vi är så fixerade vid att en ska gifta sig.

Så här säger bakpärmen:

”De allra flesta menar nog att äktenskap ska ingås av fri vilja. Ändå är det märkligt svårt att säga att man inte vill gifta sig. Idén om äktenskapet är stark och förförisk. Trots att äktenskapskritik länge varit en kärnfråga för feminismen har den på senare tid fått stå tillbaka för kampen för homosexuellas rätt att gifta sig. Den här avhandlingen handlar om rätten att inte gifta sig och om olika former av kritik som man kan rikta mot äktenskapet.”

För en tid sedan diskuterade jag könsneutral äktenskapslagstiftning med en bekant i 50-årsåldern. Jag gick på om hur sjukt det är att någon i dag ännu kan ifrågasätta människors rätt att gifta sig med vem de vill. Hen svarade lugnt att hen tycker att hela lagförslaget är alldeles onödig, och att att det inte alls är en viktig fråga. Jag blev alldeles perplex och började indignerat hojta så spottet flög om mänskliga rättigheter, homofobi och whatnot.

Men hen konstaterade (sedan hen diskret torkat sig i ansiktet) att hen helt enkelt anser att hela äktenskapet borde avskaffas. Varför ska alla absolut gifta sig, varför ska hela vårt samhälle kretsa kring ett tvåsam monogamt ideal och kärlek bara räknas om den gjorts offentlig genom ett dyrt bröllop invirat i rosor och tyll? Hen suckade lite och konstaterade att då hen var ung var det minsann ingen som ville gifta sig, i stället gjorde en uppror och ifrågasatte äktenskapstvånget.

Jag blev rätt spak. Och insåg hur mycket jag dragits med i äktenskapshysterin. Tidigare var det en självklarhet för mig att en inte skulle gifta sig. En av mina favoritgrejer att hetsa upp mig över var det vansinniga i att folk såg sig tvungna att mot sin vilja gifta sig bara för att inte hamna i knipa om en av dem skulle dö. Men nu är jag inte lika kritisk längre. Bröllop börjar dyka upp allt oftare i bekantskapskretsen och det gissas och spekuleras kring vem som är följande att gänga sig. Fest är ju alltid kul. Det är ju fint att folk vill fira sin kärlek. Eller?

Det är den eviga frågan: ska man påverka inifrån eller utifrån? Ska vi först driva igenom lika rätt till giftermål för alla och sen avskaffa hela skiten? Eller ska vi börja med att ifrågasätta allt från början? Jag ska i alla fall börja med att ifrågasätta mina egna tankesätt. Visst anser jag att alla som vill gifta sig ska få göra det – men varför vill en göra det till att börja med?

Annonser